Sidor

A ship in harbour is safe, but that is not what ships are built for.


tisdag, december 29, 2009

Skidåkningsfilosofi

Termometern visar på -13 grader. Brr..
Julhelgen är över, trevligt har det varit! Jag åkte 15 km på Nydalaspåret i förmiddags, härligt men den kalla konstnön bjöd inte på något imponerande glid. Istället blev det lite extra träning för att ta sig fram. Sista varvet lyckades jag åka precis efter pistmaskinen, nästan så att snöräfflorna kittlade i fötterna.

Så vill jag verkligen ge ett plus till de som vågar gå fram och växla några ord mellan varven och kanske ge lite tipps eller beröm. Det kan verkligen göra susen för självförtroende och åkning.
Idag hejade en man på mig, då vi båda stod och försökte få liv i frusna fingrar mellan varven. Sedan åkte jag ett 5 km varv och han hängde på bakom. Strax efter att jag gått i mål kommer han och ger en uppmuntrande kommentar. Att i uppförsbackarna kunde han ta in på mig, men då vi sedan kommit ut på en raksträcka hade jag satt av och försvunnit i riktigt bra fart. Likadant som jag hade känt. Okej, jag hade åkt på grovt sandpapper hela vägen och allt kändes allmänt mycket trögt, men i uppförsbackarna tycke jag inte riktigt att krafterna räckte till för att fortfarande hålla bra fart. Däremot fick jag upp, för dagen, en rätt så skaplig hastighet på platten. Tack vare 3:ans växel som jag börjat få till riktigt fint nu. Jag var lite småstolt över att äntligen lyckas, och då jag dessutom fick höra det då jag kommit i mål blev jag ju ännu gladare. Egentligen, uppmuntrande kommentarer är gratis att ge, så man ska ju verkligen inte snåla! Tänk så mycket glädje man kan sprida runtom sig!
Om jag skulle veta att jag spred glädje runtom mig, så skulle jag själv bli glad för att jag visste att jag gjort någon annan glad. Och hur mycket är inte det värt!?

En glad Ragna, nu med lite bättre självförtroende, cyklade hem till en varm dusch och en kopp rykande te.

Har tänkt på en till sak då jag snurrat runt på konstsnöspåret. Lukten av konstsnö. Jag tycker mig känna igen den. Just där det fortfarande är lite fukt kvar i snön luktar det precis som då jag var liten och pappa jäste öl hemma. Intressant. Öljäsning är kanske inte det man förknippar skidåkning med.
Just nu luktar det lapsang te

fredag, december 25, 2009

Juletid, julefrid



Tjorven har ätit sig mätt och belåten. Nu är det hundarnas tur.





Mamma





Ett år sedan förra julen. En jul som firades i högsommarvärme nere i Tasmanines vackra landskap.
Denna jul firades i ett vackert vinterlandskap tillsammans med mamma. Grötfrukost på morgonen med mamma och Roger. Sedan åkte jag och mamma ut till Skeppsviks herrgård och åt julbord. Så otroligt härligt att åka bort sådär, inget stök eller stress hemma. Speciellt då en bara är två stycken som ska jula.
Fint ute vid havet. Himmelen var röd, havet vitt och herrgården såg bara så mysig ut. Jag och mamma hade jättetrevligt. Jag fortsatte också att upptäcka nya saker på julbordet. Nu satte jag ett kryss för lutfisken. Tja, en geleartad, något smaklös men salt upplevelse. Viltpatén var nog favoriten. Hjortkorven och det rökta renköttet var inte heller fy skam.
Mätta och belåtna börjar vi knata hemåt. En halvmil skogsbilväg. Måste ha sett roligt ut. Två glada kvinnor med handväska, klänning, kappa och klackade skor och en redig pälsmössa. Mitt ute i skogen, några mil från närmsta stad, på självaste julafton. Kanske trodde folk att vi hade blitt osams med kararna och fick gå hem. Kul hade vi då. Man har nog nästan alltid kul med mor.
Hem och öppna paketen. Jag fick bland annat en tjockis-tv och massageIKSU, underbart! Mamma fick en fotokalender av ja. Milou fick ett hudben och Fiona fick ett råben. Såklart var det senaste mest populärt. Milou springer och gömmer sitt ben. Sedan gnager Fiona några minuter på sitt ben, och går och lämnar det till Milou. Han gnager några minuter, och lämnar sedan tillbaks benet. Så håller de på. Fram och tillbaks med benet. Så gulliga, så mysigt. Bästa vänner! Jag äger ut mamma i Yatzy. 314 poäng lyckades jag skrapa ihop. Avslutade med en klockren yatzy i 3:or. Men som en säger "tur i spel, otur i kärlek". Men tja, det är ju alltid kul o vinna ett spel.. :P
Roger kommer och vi slappar lite framför tv:n. Då mamma fortfarande har paltkoman från julbordet, börjar jag om på en till portion tomtegröt. Måste vara skidåkarmagen som vaknade.
Juldagen tillbringades ute i skogen, på en promenad uppå likammen. Lika vackert som vanligt!
Sedan va glöggen var go som allri förr.
Go fortsättning!


Fick äntligen till ett bra foto på min lerfigur, i ljuset från julgranen


tisdag, december 22, 2009

samlar på "hem"

Jul och hemvändartider.

Jag har precis lämnat mitt hem, och åkt hem. Tyvär hinner jag inte hem detta lov, men ska försöka tillbringa några dagar hemma innan jag åker bort. Tja. Hur många ställen är hem för jag? Samlar nästan på hem, men ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt vad som egentligen är mest hem.

Hem nr 1. Mariehem. Här bor jag för det mesta, och de flesta av mina grejer som jag behöver. Men att bo i en 20 kvadrats betongbunker i en Umeförort är väl inte aldeles för inspirerande?! Fördelen är närheten till skidspår och universitet.
Hem nr 2. Ytterboda. Hemma hos mamma i Kaptensgården, ett underbart hus. Älskar närheten till skärgården och skogen. Finns alltid saker att göra. De saker jag inte har på mariehem är här.
Hem nr 3. Sävar. Hemma i pappas lägenhet. Ett av mina hem, men jag känner mig inte så hemma här, eftersom jag inte är här så ofta. Jag är mer på besök hos far.
Hem nr 4. Ammarnäs. Stugan uppe i Ammarnäs, en av de bästa av plattser. Underbart vackert, massor av saker att göra året om. Ett ställe att vara lycklig på! Bodde här uppe ett par månader under sommaren, och hoppas kunna göra det fler sommrar.

Alltså...Jag har precis lämnat Mariehem, och åkt till Ytterboda. Tyvär hinner jag inte till Ammarnäs detta lov, en ska försöka tillbringa några dagar i Sävar innnan jag åker till Göteborg.

Livet i en resväska, även hemma...

lördag, december 19, 2009

Jullov

Jullov, underbart och på riktigt!
För ett år sedan kanske jag planterade eukalyptus, badade i klarblått vatten. Sprang eller galopperade med Emm i regnskogen. Ganska häftig tanke. Så nyss och samtidigt för så länge sedan.

Idag. Snörök och kyla. Gårdagens kvällstur på Nydala var kylig. -15 grader visade termometern på. Jag ägnade mig åt balansträning och tog ett par varv utan stavar. Förökte lägga tyngdpunkten rätt på skidan och inte böja för mycket på ryggen. Precis som Emil förklarade på sin lilla tekniklektion som han höll för Fanny, Johan, Johannes och jag i veckan. Det gjorde susen. Efter lite nötning fick jag fick till 3:ans växel riktigt fint, utan att falla tillbaks på 2:ans högerstak.
Nu har de flesta åkt hem för att träffa familj över julen. Jag har numer hela korridoren för mig själv, vilket innebär hög musik på kvällarna! Jag och Marre cyklade till IKSU, värmde upp ordentligt med ett halvtimmas löppass och sedan gymmade vi. Idag fick det bli överkroppen och armar för min del.
Nu är det städat i mitt rum och jag ska snart njuta av lördagskvällen. Har tinat lite gott älgkött från kalven jag sköt i höstas. I mitt 18-gradiga rum är vinet i perfekt serveringstemperatur. Senast köpte jag Chakana, ett argentinskt vin på druvorna Malbec och Syrah. Mycket nöjd!

Kram på er!

måndag, december 14, 2009

Tomten

Uträkningar från Sweco...

Det är nu alltså Tretton dagar kvar till dopparedan.

Önskelistan är författad och glöggen är handlad: det vore väl då fan om han inte behagade dyka upp tycker man.

Sen börjar man tänka... och oddsen minskar. Jag gjorde ett försök att statistiskt säkerställa hur höga (eller låga...) oddsen är. Med andra ord, följande beräkningar bör vara behjälpliga vid bedömningen huruvida tomten finns eller inte:

Det finns ca 2 miljarder barn på jorden... Nu vill ju tomten inte besöka muslimer, hinduer, judar eller buddister, vilket reducerar antalet till 15% (eller ca 378 miljoner). Med ett världsgenomsnitt på 3.5 barn per hushåll är det sålunda 108 miljoner hushåll att besöka, om vi kan anta att det finns minst ett snällt barn i varje hem.

Jultomten har, pga jordens olika tidszoner och rotation, ca 3.5 timme på sig att jobba, om vi antager att han reser västerut, vilket ju blir mest logiskt. Han besöker sålunda 967.7 hem per sek. Det betyder alltså att för varje kristet hem med minst ett snällt barn har tomten ca 1/1000 sek till att parkera släden, springa ut och hoppa ner genom skorstenen, dela ut julklappar, hoa 3 gånger, klämma 2 snapsar, upp genom skorstenen igen, i släden och iväg till nästa hus.

Om vi antar att alla hem som ska besökas är jämnt fördelade är det ca 1 km mellan varje hus i genomsnitt.

Tomten färdas sålunda ca 100 miljoner km, toabesök och andra pauser räknas ej. Med andra ord flyger tomtens släde med ungefär 1000 km per sekund eller 3000 gånger ljudets hastighet. Som jämförelse kan nämnas att den snabbaste farkost som människan hittills skapat, rymdsonden Ulyssevs, färdas ca 50 km per sekund. Som kuriosa kan nämnas att en normal frisk ren kan komma upp i en hastighet av ungefär 30 km i timmen.

Lasten i släden är ett annat intressant objekt. Om vi antar att varje barn får klappar motsvarande 1 kg, har släden en last på 500 000 ton, tomtens vikt ej medräknad. På land kan en normalstark ren dra ungefär 200 kilo. Även om vi antar att de speciella flygande renarna kan dra en vikt tio gånger denna, kommer inte släden ur fläcken, om inte tomten skaffar fram ca 360 000 dragvilliga renar. Detta kommer att ge släden en samlad vikt på ca 600 000 ton.

600 000 ton, som flyger med 1000 km per sekund alstrar ett enormt luftmotstånd. Detta kommer att hetta upp renarna, ungefär som en meteorit som inträder i jordatmosfären. De två ledarrenarna kommer då att absorbera en energi motsvarande 14 300 trilliarder joule per sek, eller 14 300 trilliarder watt. Ledarrenarna kommer helt enkelt att brinna upp omedelbart och de bakomvarande kommer att utsattas för en ljudvallsbang och därefter själv brinna upp. Alla renarna kommer att möta sina anfader på mindre än 4.26 tusendels sek, dvs när tomten når till sitt femte hus.

Detta är dock hypotetiskt, för då släden accelererar från 0 till 1000 km/s på 1/1000 sek, kommer alla i släden att bli utsatta för en g-kraft 17 500 gånger större än tyngdkraften. En tomte på ca 150 kg (vikten uppskattad efter existerande kopior) skulle naglas fast i bakre delen av släden motsvarande en vikt av ca 3 miljoner kg, vilket ögonblickligen skulle krossa varje ben i hans kropp och förvandla honom till en våt fläck.

Slutsatsen bör bli att om tomtejäveln någonsin levat så är han definitivt död nu.

Så tänk er för innan ni hoppas alltför mycket på julafton....

torsdag, december 10, 2009

Skidor!

Igår kväll cyklade jag till Nydala. med mina skateskidor på axeln.
Ljudet av skidorna, stavarna som sätts i marken. Lamporna som lyser upp den vita snön. Svetten som rinner ner för pannan och ovana muskler som kämpar på.
Det kan sammanfattas som helt underbart!
Fullt av glada skidåkare som åkte de 900 metrarna fram och åter, fram och åter..
Nära 15 km senare beslöt jag för att ta kväll. Klockan tickade på. Kommer hem, men känner att jag är på tok för upprymd och glad för att kunna hålla mig på de 20 kvadrat som jag har att röra mig på. Nej, Ragna. Ta kväll var det..! Böt skidutrustning mot springskor och begav mig ut och sprang av mig på ett par kilometrar. Mariehemsbacken sista biten var rätt så jobbig.
Därefter njöt jag av att mitt rum enbart är 20 kvadrat, och inte kräver så långa promenader.
Marre hade bakat kaka och vit chokladmousse, så vi hade ett trevligt korridorsfika inne hos mig.

Inte träna dagen efter festande, tjena.. cyklade någon mil, skidade 1,5 och därpå springtur. Onormalt pigg, var väl nydalasnön som gjorde det, kan jag tro. Så snart jag la mig för att sova föll jag in i djupaste sömnen på länge (och jag brukar sova riktigt djupt).
Kursstart 8:00 dagen efter. Klockradion gick igång, på nästan högsta volym. Mobilalarmet gick igång. Lampan som jag har timer på gick igång. En stark halogenlampa rakt i ansiktet.
Jag sov lika gott ändå.
Närmare klockan 10 känner jag en blöt tunga som slickar mig i ansiktet. Milou, bästa väckarklockan enligt test. Snoozar ytterligare en halvtimma och masar mig sedan iväg till skolan.

Nu har jag gjort pepparkakor, med älgar, björnar, rävar och ekorrar. Kollat på skidklipp på youtube någon timma istället för att plugga. Nu blir det Nydala nästa :)

onsdag, december 09, 2009

Underbart!
Underbart!
Underbart!

Ungefär så kan känslan att slippa plugga till en tenta beskrivas.
Buggavslutning igår, och det svängde! Baktakterna var med mig lite för ofta, men med lite träning ska man väl lära sig.
Buggen följdes av tentafest på kårhuset tillsammans med tvåorna, som var på minst lika bra humör som vi ettor. Från kårhuset vidare till Corona, inte helt fel en tisdag.

Tre timmars sömn och sedan var det dax att masa sig upp och få cykelhjulen i rullning i riktning mot tandläkaren för en undersökning. Sömnigt, ja...
Går i egna tankar, tar ett hörn och frontalkrockar med en polis.
-Godmorgon, sade han och log. Trevligt med en liten morgonkram av konstapeln!

Väl inne hos tandläkaren konstaterar dom att tänderna sitter på rätt plats och att Karius och Baktus inte har flyttat in. Däremot hade jag sönder en tand i somras som dom ville snygga till. Ååå..inte ska man komma undan allt för lätt! Bara för samvetets skull köpte jag ett nytt paket tandtråd på vägen ut.

Införskaffar ett årskort till Nydalaspåret, så nu e he ju bara å åk!
Sedan får jag för mig att en längre cykeltur skulle sitta fint. Så jag tar med Milou i koppel och cyklar runt Nydalasjön. Jag kan inte rekommendera att lära en hund att springa i koppel bredvid en cykel dagen efter en fest, men denna dagen överlevde jag, hund och cykel.

tisdag, december 08, 2009

Snö i en stad utan snö

Regn, rusk och fortfarande 90 grader (i hörnet på mitt rum).
En tenta avklarad. En tenta klarad.
En hagelskur. Ett ösregn.
En kaffepaus.
Snö i en stad utan snö.
Ljus i en stad utan sol.

Ett under har inträffat. Mirakel har skett. Jag tror dagens tenta gick bra. Matematisk statistik, och hjärnan var på min sida idag. Små, näst intill obefintliga, elektriska impulser skickades runt mellan hjärncellerna i mitt huvud. Dessa resulterade i fina formler på det vita arket. Likt konst. Matte är ju skönhetens och konstens ämne (enligt en före detta mattelärare). På sätt och vis, ja. På sätt och vis en mur att ta sig över. Men visst, kinesiska muren är ju vacker, så varför inte?!

Då tentan väl var gjord gick jag och Milou på en liten after-tenta-walkabout i regnet. Tjäderkutter. 1 meddelande mottaget:
"Nydala konstsnöspår: 5,0 km skating och klassiskt preparerad. Spåret är ca 1800 m tur och retur."
Plöttsligt upphörde regndropparna att falla från himmelen. Istället sken solen som aldrig förr. Fåglarna började kvittra och snön gnistrade mot solens strålar.

Jag klev i en vattenpöl och skon blev blöt. Jag rätade upp paraplyet och fortsatte gå.
Kanske att det en dag slutar regna, i staden där det alltid regnar.
För det finns snö i en stad utan snö.

Onsdag ledig. Onsdag på Nydala. Även om regnet vräker ner, så kommer solen att skina!

Nu blir det bugg för fulla muggar, och sedan tentafest!

måndag, december 07, 2009

Förkasta nollhypotesen!

Högtalarna på max, basen så pass uppvriden att den får min hand att röra sig av ljudvågorna, pennan att rispas mot papperet och texten att flöda. Tal för tal arbetar jag mig framåt, jag närmar mig steg för steg. Ett svar. Ett nytt tal. Något klokare. Eller något mer förvirrad. En ny låt. En ny formel som ska användas. Lars Winnerbäck. Jag får liksom ingen ordning på det här. Skönt att veta att vi är två om det.
Behandlingen av de givna talen måste ske med respekt och försiktighet. Ett litet felsteg kan leda till total förödelse av svaret. Det är då man suckar djupt, kliar sig i huvudet, blänger mot miniräknaren och lyfter upp radergummit.

Igår kväll började jag se eldslukare utanför mitt fönster. Det var ett vackert skådespel. Oväntat, om inte annat. Tanken slog mig att denna eldslukare kanske var ett tecken på att jag höll på att bli utbränd. Beslutet att genast avbryta pågående studier lät inte vänta på sig. Jag såg det som akut. Att bli utbränd någon dag innan tentan kändes inte som ett alternativ.

St Nicolaus firades med blossaflaskan i ena handen, miniräknaren i andra. Tyvärr har jag ju bara två händer. Varav samtliga, enligt nyligen given information, var upptagna. Skriva fick jag därför göra med högerfoten (jag försökte mig på telepati, men det visade sig vara ett oeffektivt sätt att föra sina anteckningar på).
Av misstag hade jag råkat hänga lördagens använda strumpa på tork efter en blöt promenad, över sängkanten, och inte julstrumpan. Önskelistan hade jag glömt skiva ner på en lapp, men hade den i huvudet då jag somnade. Eftersom jag inte kom ihåg den på söndagsmorgonen så måste St Nicolaus ändå gjort ett besök på Mariehem. Han glömde dock det viktigaste, som jag vet stod överst "SNÖ".
Jag noterade oljud från övervåningen under lördagskvällen, vilket måste tyda på att jag har tomtar på loftet. Trevligt. Tanken gav mig lite mer julstämning.

Måndag, som med lite fantasi kan bli till en trevlig fredag.
Fredag. Ställer upp hypotesen, att om nollhypotesen stämmer, så finns det ingen skillnad mellan A (en riktig vinter) och B (årets vinter).
Testet utförs med Wilcoxons ranksummetest.
På signifikansnivån 0,05 visade det sig finnas en signifikant skillnad mellan A och B, dvs denna vinter skiljer sig från en vanlig vinter.
Jag blev då totalt deprimerad, och behövde en promenad. Promenaden, denna vinter (som vi vet skiljer sig från en vanlig vinter) gick till Nydala konstsnöspår.
Jag noterade att det förekom en riklig mängd bestående av vit, kall (lite pulvrig) massa på marken, som troligtvis har sprutats ut från rör längs marken. Den gjorde mig glad. En bild på en skidåkare. Inne i skon övergick denna massa till flytande form. Väl hemma googlade jag på insamlad information.
"vitt flytande spruta" -Men jag kunde förkasta resultatet.
"vitt pulver glädje" -Även detta resultat kunde förkastas.
"vitt kallt skidor" -Jag tolkade resultatet som snö

lördag, december 05, 2009

Standard Error, eller helt enkelt SEy=(s/√n)

Matte och åter regntunga skyar över Ume.
Träningsverk och för mycket kaffe.
Lördagskväll med matteboken, går igenom gamla tentor.

Idag var jag uppe tidigt för att plugga. Vaknar, stiger upp och inser att vaderna måste ha minskat med en decimeter. Inte duschade jag så varmt igår att dom krympte i tvätten? Jag stapplar ut med böjda ben i korridoren. Noterar havet av ballonger, ciderflaskor (med till stor del utspillt innehåll), cerpentiner och dylika rester från de 40 (?) personer som var här igår och inte pluggade matte.

Cyklade ner på stan och fikade med mamma och min kära syster. Jag har ett linne på mig och sträcker lite på armarna. Så föll vi in på samtalsämnet "mina biceps". Trevligt, tja. Jag vet inte...

Går in på stadsbiblioteket och letar rätt på lite ljudböcker, som ska få sysselsätta mina öron på springrundor. Stadsbibliotekarien kollar på mig, ler lite och utbrister "men, du har gått och blivit en vuxen tjej du!". Jepp, och det till ära så fick jag ett svart lånekort istället för mitt röda. Man tackar!

Cyklade hem på en av herr Gud nyisad gångbana. Cykeln hade nog vårkänslor av allt regn, för den var helvild och for lite var den ville. Jag lyckades dock hålla mig kvar i sadeln under hela ritten på min springare innan jag ställde in den i stallet på Mariehem.

Nu pluggas det som sagt var matte. Igen.
Skrev ett SMS till min kära far "Pappa, jag tror att jag har hittat en användbar hjärncell! Om jag har lite tur så..." Tjäderspelet går igång. 1 meddelande mottaget. Pappa: "Trodde du ja..."

Vad har jag nu hittat för bra hjärncell? Jo, jag har kommit på en fenomenalt sätt att lösa talen på de gamla tentorna. Minst sagt fiffigt! Man går bakifrån. Börjar i facit och letar reda på svaret. Sedan skriver man ner svaret i anteckningsblocket och sist av allt kollar man upp vad frågan egentligen var (går man sedan tillbaks till facit för att rätta, så är det ju alltid rätt!). Lite roligt, nästan som jeopardy! Åh, värsta lekledaren jag blev på denna festen. Nu ska jag åter ta del av det roliga, med Melissa Horn i högtalarna går jag vidare mot nästa tal, eller nästa svar var det ju. Frågan tar jag senare.

(Observera att det finns en viss ironi i mitt resonemang...)

fredag, december 04, 2009

Minusgrader i flera dagar, underbart! Nu saknas bara lite snö. Skidorna står vid dörren och väntar på att få användas. Ljudet från stavtag och knarrande snö. Lamporna på Nydala en sen och mörk kväll får avsluta en dag i skolan.
Fantastiskt att jag upplever ett så stort stort lugn på skidspåret, då det egentligen är allt annat än lugn. Svett, mjölksyra och blodsmak i munnen. Men ändå, stämningen med mina skidor är obetalbar!

Minusgrader kan också göra en kall, speciellt om tår och fingrar. Elsa upptäckte dock en brödrosts många funktioner. Med en lite toasted lukt, och en lite tokig look, blir så de små fingrarna åter varma.

Trevlig helg på er, låt brödrostarna gå varma!

onsdag, december 02, 2009

Otroligt vad statistik kan suga motivationen ur en! Äntligen lite matteräkning, var min inställning till denna kurs. Vad utmanande och roligt!
Föreläsningarna går bra, läraren är duktig, pedagogisk och rätt så rolig ibland. På en timma hinner han gå igenom uträkningen på ett (!) tal. Efter microkö och lunch, då man borde vara laddad av ny engergi är det så dax att slussas ut i statestikskogens kryptiska djungel, full av tabellsamlings-träsk och mystiska, kryptiska formler. Likt en oläsbar karta med en massa undantag och konstiga definitioner. Dessutom med en kompass som ständigt pendlar mellan att peka mot IKSU, datorn eller till samvarorummet i korridoren.
Det är som att spåra. Du ska hitta ett vilt, observerar ett spår och lista ut vad för spår det är vi har hittat (och i dåligt underlag kan detta vara svårt!). Försiktigt smyga sig fram, och då tänka på vindriktning, terräng osv. Sedan kommer man fram till viltet och skjuta ett skott. Viltet i fråga är dock mycket svårskjutet, då det retandes dansar tango, varför skottet ofta hamnar långt ifrån målet.
Okej, skillnaden är väl att matematisk statistik kanske inte är lika spännande...

Idag blev det faktiskt lite plugg i Åteln, innan jag gick på en föreläsning om björnkontakt med människor. Det var intressant, men inte så förvånande.
Björnen är rädd för människor, och undviker kontakt. En skadeskjuten björn är inte glad, varför majoriteten av björnskador är mot jägare.
Härnäst pekar kompassnålen mot IKSU, och sedan samvarorummet o korridoren.

I morse läste jag om en ny undersökning, där man kommit fram till att personer med bättre kondition har också högre IQ, därför så är det inte helt dumt tänkt att gå till IKSU, då jag borde ha tentaångest! (haha, observera ironin! Så lågt IQ har jag inte att jag tror att jag enbart kan träna och inte plugga...behövde bara påpeka detta...)


söndag, november 29, 2009

En underbar första-adventshelg i Ammarnäs






Sådär, då är jag åter tillbaks i Ume efter ännu en underbar helg i Ammarnäs. För ovanlighetens skull regnar det inte i denna stad. I fredags åkte jag ett par mil skidor, fristil såklart. Underbart!

I lördags gick vi upp för näsberget och såg på den underbara utsikten. Temperaturen sjönk från nollan ner till -10 grader. På kvällen bakade vi lussekatter och pepparkakor och gick på en fin kvällspromenad i strålande månsken. Jag åkte skrana ner för potatisbacken, det gick undan!

På söndagen var det kalt -20 grader vid stugan, och ännu kallare på toppen av slalombacken. Jag pluggar en del matte, sedan tar jag och Elsa slalomskidorna och åker of-pist ner för Näsberget i finaste pudersnö.

onsdag, november 25, 2009

matematiskt halleluja moment

Matte är som konst, som en fantastisk storartad och genomtänkt religion. Som ett helvette som etsar sig fast i huvudet. Som ett olösligt tal i en tjock bok med alldeles för lite färgbilder.
"Det finns lögner, förbannade lögner. Och så finns det statistik."
Kloka ord från en klok lärare.

Eftersom det finns mycket kul på denna jord att göra, alldeles för mycket för att sitta och plugga så mycket som man egentligen borde, så har jag av någon anledning inte riktigt räknat de uppgifter som varit tänkt. Ja, egentligen inte så mycket uppgifter alls faktiskt.
Så, i veckan har jag tagit tag i det hela och grottat ner mig i denna värd som "statistics for the life sciences" gömmer mellan sina hårda pärmar. En 724 sidor tjock bok med bibeltunna sidor, som författaren piffat till med lite ljusblå rutor. Festligt.

Statistik och sannolikhet.
Sannolikheten att jag skulle kugga på denna tenta ökade proportionerligt med att jag inte pluggade. I och för sig minskade sannolikheten att jag skulle bli utbränd omvänt proportionerligt med denna sannolikhet. I nuläget är det dock så att den sistnämnda sannolikheten är relativt liten. Näst intill obefintlig, eller i vilket fall så går den mot noll.
Vad statistiken visar är att de elever som pluggar till tentan i tid, klarar också tentan i större utsträckning. Jag kunde ju i och för sig hoppas på ett typ II-fel vid tentarättningen, dvs. att läraren skulle av misstag godkänner en underkänd tenta. Sannolikheten för denna misstänker jag vara mycket liten, även om den statistiskt sett från förra kursen visade sig vara hög (där skedde ett flertal fall av typ I- fel, dvs att godkända elever av misstag blev underkända).
Sannolikheten att jag kommer ha stor nytta av denna kurs i mitt framtida yrkesliv är mycket stor, näst intill 1. Slutsatsen från min uträkning är således att jag bör börja studera lite mer effektivt.

Pust. Inte lätt. Inte ens möjligt att lösa en uppgift på egen hand. Totalt körd!
Pust. Traggla, traggla, traggla. Samma uppgift, en kopp kaffe. Pust. Tom kopp. Springtur. Samma uppgift. Pust. Suddar ut och börjar om. Pust. Frågar om hjälp imorgon. Suck! Tar kväll.
Tanken var god. Talet var svårt. En ekvation som inte går ihop.

Idag började det på samma sätt. "Pust. Inte lätt. Inte ens möjligt att lösa en uppgift på egen hand. Totalt körd! Pust. Traggla, traggla, traggla.Samma uppgift, en kopp kaffe. Pust. Tom kopp. (hoppar över springturen eftersom det ösregnar och jag har redan tränat en gång denna dag). Samma uppgift..."--plöttsligt-- elen svajar till, lamporna blinkar, musiken på spotify går under några sekunder i slow motion, lågan till ljuset fladdrar till och slocknar, jorden skakar till.* Handen börjar så röra sig. Suddar ut kluddret och så börjar pennan röra sig och skapa ett underbart konstverk. En sådan skönhet. Uträkningen till uppgift 5:16a börjar gå mot ett svar. Jag sitter helt stum och ser på.
Plötsligt sprätter något till och spåret från pennans rörelse försvinner. Stiftet hade gått av. Trycker ut lite mer stift och handen börjar röra sig igen. Snart kommer jag till de fina bokstäverna SVAR: Pr(2900 < y < 3100) = 0,6680
Inte nog med det, jag hade förstått vad jag gjorde! Stolt. Jag hade..ja, jag hade skrivit. Massor av kludd, som visade sig vara rätt. En skönhet. Sedan löste uppgifterna sig själva. Jag hade upplevt ett "matematiskt halleluja moment". 23:02 denna onsdagskväll.

Känslan av att förstå en ny formel, som från en början tycktes vara omöjlig, kan te sig vara liten för värden. Men oj, vilken underbar känsla. Den känslan som gör att matte är så otroligt kul!

* Kan ha varit en liten lätt överdrift där..

måndag, november 02, 2009

Topp fem vackraste dagarna i mitt liv

Björkfjället 31 oktober 09.
Vaknar på morgonen. Ammarnäs by är inbäddad av tjocka moln. Tar bilen upp på fjället ovan molnen där himmelen alltid är klarblå. Se och njut. (bilderna hamnade visst i omvänd ordning)

Pärleporten?
"dimbåge, vit regnbåge, vitaktig cirkelbåge med radien 37°–41° kring solens motpunkt. Den bildas vid dimma som består av vattendroppar som belyses av solen eller månen. Dimbågen uppkommer på likartat sätt som regnbågen, men i detta fall med mindre droppar. T.ex. kan man observera en dimbåge från ett flygplan som en vitaktig ring med skuggan av planet i mitten."
källa: http://www.ne.se/dimb%C3%A5ge




















Sämre start på dagen kan man ha...

söndag, oktober 25, 2009

En samling jakthistorier...


Tjädern som David, Pålsson och jag lyckades ta då vi gick i drevet. Den sjukaste jakthistorian. Jag gick rakt på en tupp, som inte kunde flyga och hade svårt att gå. David plockade upp den och Pålsson beslöt att avliva den. Skadad på både en vinge och bröst.
Smakade dock ljuvligt tillsammans med potatis, svampsås, rödvin och trevligt sällskap.


Älgkalven jag sköt för några veckor sedan.

torsdag, oktober 22, 2009

Vad hände egentligen vis det skott som jag avlossade den 10/10. En älgkalv föll, men vad mer?! Efter det har jag som blivit besatt av jakt. Dömmer om jakt, jagar på all min lediga tid, pratar nästan enbart om jakt och läser nästan enbart om jakt. På två veckor (med skolgång) har jag lyckats jaga eller varit på skjutbanan totalt 8 dagar. Till och med springskorna har fått vila i två veckor, och då har det gått långt! Igår var jag dock ute på en mycket efterlängtad tur vid Nydalasjön. Spegelblank reflekterade den ljuset från staden. Vacker dygnet om!

I helgen åkte ett glatt gäng jaktsugna SLU:are ner till Uppsala och Forsmark för att jaga älg, vildsvin och rådjur. Första dagen ösregnade det. Jag såg en hare och en av hundförarna bommade på ett rådjur. Andra dagen hörde en av hundförarna en älg som kastade sig i sjön och simmade till grannlaget. Några rådjur drevs i några få minuter av hundarna inne i såten. Jag såg en morkulla. Nja, jaktmässigt var det rätt så händelselöst. Men på lördagskvällen hade vi riktigt trevligt, gjorde riktigt god middag (fin bit från min älgkalv, hasselbackare, svampsås och vitlöksbröd) och drack gott vin. Trotts att bössan fick vila så var det en mycket trevlig resa, kul bara att komma iväg från Ume ett tag.

På måndagen var jag ute igen, denna gång i Rönnäs. Kristoffer från klassen har fått låna en hund att jaga med. Korsning mellan stövare och jämte, om jag inte minns fel. Tre år och första jaktdagen. Söket var bra, lite kort, men för att vara första gången så kan man verkligen inte klaga. En rött, blinkande halsband gör det lätt att se henne. Snart hör vi skall och gör oss beredda. Skallen går dock längre bort och tystnar snart. Vi söker och söker, men hunden är borta. Tillslut klättrar vi upp i var sitt torn och väntar. Det mörknar och börjar snöa. Vi beslutar att börja leta oss tillbaks till bilen. Längs vägen ser vi snart, två meter upp på sidan, ett rött blinkande ljus. Vi ropar, men det rör sig inte. Vad i hela friden är det för något?! Då vi kommer närmare ser vi, hunden har klättrar upp i ett pass och sitter där så nöjd och väntar. Oj, vilket gott skratt vi fick oss!
Kristoffer berättade för ägaren, och fick förklarat att hunden brukade följa med en fågelskådare upp i torn, och har därmed lärt sig klättra i stegar...

söndag, oktober 11, 2009

Första älgen!

Från och med i går kan jag kalla mig älgjägare, med rätt.
Jag passar Magnus Furenbratts två laikor under helgen, och bestämde mig för att hänga med SLUs jaktlag till Rönnäs på lördagen. Hundarna får följa med och jag får låna en gps-pejl att sätta på hunden med störst utsök. Nu ska det sägas att mina erfarenheter från hundförare inte är allt för stora. Hittills har jag bara suttit på pass och kollat på hackspettar och en och annan tjäder som passerat. Inte allt för livat och träsmak i baken. Inte allt för roligt i längden, om jag ska vara riktigt ärlig. En gång tidigare har jag följt med Jonas Hamner från klassen med hans hund i skogen. Då hände det inte allt för mycket. Ståndskall på en ekorre. Men på youtube har jag ju sett hur man gör. Typ smyger försiktigt sig på djuret, i så bra vindriktning som möjligt (ej vinden i ryggen) och så skjuter man älgen, och ingen hund.
På morgonen gick jag med Carl Kling och hundarna. Efter lunch blir jag frågad om jag har lust att gå själv, så fick vi en passkytt till. Idag var vi bara ca 10 jägare. Visst! Morgonen hade varit stendöd, utan några spår alls. Trevligt att knata i skogen några timmar, tänkte jag.
Hundarna släpps och söket börjar. Det kryllar av älgspår på området. Ko och minst kalv, konstaterar jag. Ser någon tjäder flyga förbi. En av hundarna, Leo, sticker plötsligt iväg långt fram, och försvinner ner mot sjön som är på min östra sida. Jag får meddelande på gps:en att jag tappat kommunikationen med hunden. Skit! Ståndskallet går igång. Pulsen ökar! Jag smyger mig fram kilometern rätt så fort, men ändå försiktigt. Sista biten tar jag det mycket lugnt, tittar så ut genom skogskanten och ser en älgkalv ute i sjökanten. Djup myrmark och endast huvudet sticker upp. Hundarna är runtomkring älgstackaren, som förtvivlat försöker komma upp. Jag osäkrar vapnet, och känner lugnet. Älgen häver sig så upp en bit med frambenen och jag visslar på hundarna, som lydigt lämnar plats. Pang. Ett skott rakt in i hjärtat. Några sekunder senare är kalven död. Jag hade just skjutit min första älg. Första gången som jag egentligen går som hundförare. Carl Kling sköt en ko och en kalv några minuter senare.
Bärjningen av min kalv var inte helt problemfri, eftersom den låg 40 meter ut i djupmyran. Men många som kunde hjälpa till gjorde arbetet lätt. Vi samlade störar och byggde en bro ut till älgen, som knöts fast och drogs in. En älg man kommer minnas!

Tja, dagens enda tjej på jakten får för sig att hon ska vara hundförare, trots ringa kunskaper. De kompenserades nog av duktiga hundar, som visste vad som skulle göras. Tack Ella och Leo!
Nyss invald som en av fyra från klassen att vara med i JVFs styrelse.
Dessutom klassens första älgskytt med SLUs JVF.
Behöver jag skriva hur glad jag var igår!?

Det hela firades med att ett gäng från klassen som varit med under dagen gick ut och tog en öl och käkade pizza, mycket hungriga efter att inte ha ätit på nio timmar och varit igång hela tiden. Och självklart så blev det en whisky på det! Dagen var så fulländad.

torsdag, oktober 01, 2009

Med ena fingret i hjulet

Igår tillbringade jag några timmar på akuten. Suck. Pluggade massor inför dagens tenta och var rätt så trött. Bestämde mig för att ta några minuters paus och tvätta och olja kedja och nav till cykeln ute i solskenet. Jag pysslar på och blir riktigt svart och lortig om händerna. Så ska jag smörja framnavet, och i andra tankar sätter jag hjulet på snurr och sätter dit fingret för att hjälpa till med att få ut oljan. Tjoff, så rycks fingret in och snittas. Toppen på pekfingret, någon cm ner och riktigt djupt. Benet var som tur var fortfarande helt. Tokigt, tokigt, så det kan gå. Första tanken var att det inte var så mycket att bry sig om, sedan kollar jag lite närmre och inser att det kanske var mer än en liten rispa. Jag springer upp i korridoren och får hjälp att stoppa blodet som rann längs hela armen, fingrar har ju en förmåga att blöda riktigt mycket! Med handen i luften cyklar jag till akuten. Läkaren ser min hand och säger "ajdå, det där gör ganska ont va?" Jakande svar och så får jag bedövning, vilket ju var en rolig upplevelse! Efterlängtad om inte annat. Dom tvättar så rent som går och syr fast toppen med fem stygn. Jag får också en stelkrampsspruta eftersom det var rätt så lortigt. Med bedövning var det ju bara kul, såg tokigt ut och läkaren tyckte nog jag var lite tokig som var så pass glad. "jasså, du är en sån som skrattar då du råkar göra illa dig". Men är man så klantig, vad annat kan man göra!?
Min första fråga (eftersom det gällde höger pekfinger) var huruvida jag skulle kunna jaga med avtryckarfinger i paket. Som tur var får jag ta bort stygnen dagen innan älgjakten drar igång på nytt. Största problemet nu är, förutom dagligt arbete som dusch, diskning osv., att jag ska skriva kurstentan på måndag. Bra, namnsdagen firas med prov och 20-årsdagen likaså. Dubbel fest på kvällen, med andra ord!

Dessutom lite extra lyx, pappa kom förbi med gravad lax, färsk pasta, massor av grönt från växthuset, öl och alvedon. Han lagade mat och diskade samt hade med sig slagborren, så jag fick äntligen upp lampa, anslagstavla och spegel på betongväggen.

Nu ska jag ut på en efterprovet-springtur runt Nydalasjön. Otroligt vackert en solig höstdag! Svett i såret blir extra kul.

tisdag, september 29, 2009

Hoppsan, här händer det grejer. Kanske inte så mycket på bloggen, men i mitt liv. Just nu pluggar jag så mycket jag hinner (en och annan fest- och jaktdag hinns såklart med).
På måndag firar jag min 20-årsdag med att skriva första tentan på universitet, festligt festligt!
Kanske kommer det in ett nytt blogginlägg efter det!

lördag, augusti 08, 2009

Sommar i Ammarnäs. Nej, det kan helt enkelt inte bli bättre.
Flugfiske, bad, spring- och cykelturer hela dagarna. Fick faktiskt nio jättefina flugor av en fransman häromdagen. Tackar man för!
Fredagskvällen tillbringade vi på bastuflotten i Tjulån. Fullmånen speglade sig fint i det stilla vattnet. Bastun värmde mellan baden och vi hade det riktigt trevligt.

Förresten så blev jag ju lite nyfiken på vem det kan vara...Simon, har du facebook?


tisdag, juli 28, 2009

Regn, regn och regn. Vattnet har stigit nära en meter på några få dygn. Åter en mäktig vårflod. Fiskespöt får vila.
Att återhämta sig från fjällmarschen gick bra. Stechade och fick tillslut i mig mat. Dagen efter gick jag på en lång promenad i nära två timmar, och fick ut gamla mjölksyrerester ur kroppen. Igår cyklade jag upp till Örnbo. Det är så trevligt och mysigt där. Konstigt att tänka sig att det faktiskt inte var så länge sedan fjällägenheten var bebodd. Primitivt och avlägset.
Svettigt upp, fartfylld och mycket lerig downhill tillbaks ner från fjället. Kläderna fick följa med in i duschen då jag kom hem. En lugn arbetsdag och en (nja, eller...) välförtjänt och efterlängtad öl efteråt.

Mycket roligt händer på wärdshuset under kvällstimmarna. Älskar verkligen arbetsstämningen, då alla för det mesta är glada. Ibland blir dte ju rätt så stressigt, och att då komma in med en beställning specialmat kanske inte gör kockarna allt för glada. Något man kan skratta åt efteråt.

Vi hade en fransman kring de trettio åren som hade vandrat hela kungsledden norrifrån och hit till Ammarnäs, där han tog skydd för regnet under några dagar innan han skulle fortsätta till Hemavan. Snackade bra engelska och såg rätt så trevlig ut. Såklart var jag ju jättenyfiken på hans resa och vi snackade en hel del, under flera dagar. Sista dagen föreslår jag att jag kan skriva upp notan på rummet. Kanonbra! Säger hejdå och önskar honom lycka till på sin vandring. Ännu en trevlig människa som passerar. Senare kommer jag på att jag ju inte vet vilket rum han bor i. Lite svårt att skriva upp notan då. Precis innan vi ska stänga ser jag honom, och springer ikapp. "Hej, jo, du förresten, vilket rum bor du i", frågar jag.
Han ler och svarar lite undrande. "Ja, blåhaken, varför undrar du det?"
Oj, det skedde nog ett litet missförstånd inser jag, och svarar snabbt att jag ju behövde veta det för att skriva upp notan, inget annat. Vi fick oss ett gott skratt. Han stannade för övrigt och tog en dricka. Ja, alltså i restarurangen...

När jag frågade ett tevligt par igår i vilket rum dom bodde i (för notan...), kunde jag inte hålla mig för skratt då de svarade "blåhaken".

söndag, juli 26, 2009

Fjällmarschen

50 mm regn och starka vindar som fick dropparna att slå upp i ansiktet. Fjället förvandlades till en leråker och stigarna till forsande jokkar. Stenarna blev hala.
Klockan 11 står vi ett gäng hurtiga löpare samlade nedanför slalombacken och väntar spännt på startskottet. För sent att ångra sig. Starten går och vi springer uppåt. Flåsandes och halkandes. Blötare och blötare.
Jag kommer upp som första kvinna, och har därmed vunnit bergspriset. Några sekunder efter mig kommer den andra kvinnan upp. Lite flackare mark tillåter oss pusta ut samtidigt som vi fortsätter att springa. Vid det här laget är allt blött, inklusive skor och sockar. Passerar andra kontrollen, vändpunkten för de löpare som ska springa 16 km. Fortsätter vidare ut på kalfjället, där vinden är mycket stark och sned motvind. Inte min bästa vänn för dagen. Patrik kommer ikapp mig och snart möter vi de första löparna för 26 km, den sträcka som jag springer. Når Stabburet, där vi ska vända. Puh, halvvägs tillbaks till värmen. Vinden ligger nu rakt emot oss. Benen börjar kännas stumma och jag drar ner på tempot för att behålla krafterna. Snart nås vi av björkskogen och har mestadels nedför resten av sträckan. Nedför i en lerig jokk, med massor av hala stenar och med trötta ben. Jag hade gett mig den på att inte låta Patrik springa ifrån mig och bestämmer mig för att tillslut springa om. Jag bestämde mig för att chansa och ökade tempot och sprang så fort jag vågade. Det gick bra. Ända fram till näsberget, då vi skulle ner för leden brevid slalombacken. Fötterna rör sig fortare och fortare, snart okontrollerat. Jag sätter ena foten på en stor, lite sned sten. Som visade sig vara mycket hal. Foten försvinner. Jag flyger och hinner tänka att nu går det dåligt, men handen flyger ut och tar emot mig. Landningen blir oväntat mjuk. "Jaha, då slapp jag springa de metrarna", tänker jag och ler över att jag otroligt nog är hel. Handen svullnar upp rejält, läskigt, men inte så mycket att göra åt. Det gjorde ju inte ont, så jag hade ju inte skadat något. Kanske var den bara kall.
Så kommer jag ut ur skogen och ser målgången. Spurtar gärnet och välkommnas in i mål.

Jag gjorde det, sprungit en halvmil mer än vad jag någonsin gjort, i fjällterräng och mycket dåligt väder. Grymmt! Dessutom kom jag in som första kvinna, och vann min klass. Blev ju rena julafton för mig på prisutdelningen! Tiden strax under tre timmar, vilket jag är nöjd med.

Tja, dåligt väder, men det var då inte för varmt, vilket jag tycker kan vara jobbigt. Faktiskt så hade jag skitkul och ser fram emot nästa fjällmarsch, men närmast kommer hjuldagen. Cykel till Sorsele. Peppad!

måndag, juli 20, 2009

En underbar dag vid Tjulån

En underbar högsommardag i den norrländska fjällvärden. Ännu en underbar dag i mitt liv.
Solen sken och himmelen var blå med enbart några små vita tussar. En lätt bris och ljudet av den porlandes Tjulån. Jag vadar ut mitt i flodfåran och låter vattnet svalka samtidigt som jag testar lyckan med min nybunda europa12:a. Får till några riktigt fina kast. Lyssnar på sommarpratare på mp3:n, tillräkligt lågt för att jag fortfarande ska höra fågelkvitter och vattnets musik. Just då är det passande nog Sofia Jannok som har sitt program. Stämningen var på topp. Lugnet var oändligt.
Även fiskarna hade en lugn dag. Men vad gör det?

Fick mig ett gott skratt då jag tog kafferast, ute på ett stenblock mitt i vattnet, varifrån jag och Milou (min hund) kunde spana på förpasserande fiskar genom det kristallklara vattnet. Milou lutar sig längre och längre fram, ja, tills hantillslut upptäcker att han gått lite för långt fram. För sent att åtgärda. Ett stort plums och Milou fick sig en simtur. Jag, som anat vad som skulle ske, kunde inte hålla mig för att brista ut i gapskratt. Skedeglädje är ju som sagt den enda sanna glädjen, och jag måste säga att han såg för dum ut! Han kravlar sig drypandes blöt upp på stenen, och ställer sig brevid mig och..ja, vad tror du?! Jo, skakar av sig rakt på mig. Där fick jag allt tillbaks...

tisdag, juli 14, 2009

Wärdshuset i Ammarnäs

Sådär, nu har jag åter lämnat kustlandet. Ibland är det som om jag inte kan sitta still där hemma.
Nu har jag inte så oväntat hamnat uppe i Ammarnäs, där jag fått jobb som servitris på Wärdshuset. Serverar massor med otrlogt god mat, som de skickliga och trevliga kockarna i köket lagar. Så går man runt och ser till att alla har det trevligt, snackar lite, kollar läget, sköter baren. Imellanåt så diskar jag, en hel del blir det kan jag lova! De andra som jobbar här är jättetrevliga och tiden bara flyger iväg. Efter ett år på plantskola så trodde jag inte att fem timmar kunde försvinna utan att man hunnit tänka på vad en klocka är för något. Otrligt fenomen!
I jobbet ingår också mat under den tiden jag jobbar, i mitt fall reser från lunchen. Inte helt fel! Då kan man vara uppe på fjället hela dagen, springa lite i slalombacken eller flugfiska, komma hem och duscha och klä sig snyggt och fixa håret och sedan sätta sig på cykeln och bromsa gärnet i backen ner till Wärdshuset. Komma dit, se vad som finns att äta. Sedan duka och så kommer gästerna.
Jadu, sämre kan man ha det. Största problemet just nu är att jag inte vågar öppna mailet med mitt antagningsbesked för universitetet. Jag vill vara kvar i Ammarnäs så länge det går, men samtidigt blir jag ju deppig om jag är så "kass" att jag inte kommer in. Bättre att komma in och tacka nej i sådanna fall.
jaja, får sova dåligt inatt för att inse att jag måste ner och kolla mailen innan jag drar ut på nya äventyr imorgon. Hmm...flugfiske i näsbergstjärn, vindelån, tjulån eller rent av en cykeltur på björkfjället. Tja, får sova på den saken med!

måndag, juli 06, 2009

Kebnekaise

Tänka sig vad jag hann med innan vi började rulla norrut. Jag klippte gräsmattan och skrapade och målade vindskivorna på ena sidan huset. Tja, och Elsa fick ett par nya vandrarkängor och pappa hittade sig en fin ryggsäck på 95 liter. Nja, pappa. Behöver inte vara orolig att jag lånar den...

Mitt i ljusa natten rullar vi så tillslut in på Nikkens parkering, där jag och Elsa gör av med lite överskottsenergi genom att bära runt varandra på våra ryggar och klättra på stolpar. Däckar så småningom i tältet.

Vi vaknar i bastun, eller jag menar tältet som förvandlats till en bastu på morgonens timmar. Packar ihop och börjar knata. Efter någon kilometer kurrar magarna, javist ja, frukost! Blir gröt med torkad frukt och kaffe. Vad mer kan man önska!? Goda och glada fortsätter vi. Skuttar glatt vidare och trallar på.
Elsa blir lite orolig. "Ragna, blir man stark av att vandra?"
"Jadå, Elsa, du kan vara lugn." Hon ler och knatar vidare. Men efter en stunds vandrande i uppförsbacke frågar hon "Men, Ragna, det är väl bara benen som blir starka. Jag använder ju inte armarna"
"Men Elsa, är det inte rätt så bra med starka ben då", frågar jag."Du får väl göra lite chins, säger jag och tar tag i hängbron och häver mig upp, med ryggsäcken på."

Strax därefter hittar vi ett tältställe och jag och Elsa fäller upp tältet medan pappa plockar fram för maten. Nja, kanske lyckades vi inte så bra, märkte vi då det blåste upp under natten. Den frö slappt spända tältduken fladdrade fint i vinen. Learing by doing... Dagen avslutas med lite "allsång på fjällhed". Pappa med flöjt, jag med mitt munspel och Elsa stod för sången.

Morgonstund har guld i munn, eller inte. Himmelen var mulen. Utsikten från Keb skulle nog inte vara den roligaste denna dag, kunde vi snabt konstatera. Vi väljer att gå upp via Silverfallet, som visade sig vara riktigt brant. Lite kul klättring. Pappa drabbades av svindel och kramade bergsväggen en bra bit. Kalla av det eviga regnet slår vi upp tältet då dagen nalkas mot sitt slut, och kryper ner i sovsäckarna med lite varm soppa i magen.

Långkalsongen har kletat fast i knäet, noterar jag morgonen därpå. Ett fint jack i benet och lite vackra blå färger runtom. En skönhet som orsakats av en vass och hal sten som jag hittade dagen innan. Bättre med en sten i fickan, än en sten i knäet, va?! Min grå socka är fint rödfärgad av blod som har runnit ner. Bra med kyla och regn, man känner inte smärta så väl!
Denna dag är himelen klarblå och Kebnekaises tonar upp sig mot himelen likt en sockertopp. Ett iskallt morgonvad över en jokk får oss att vakna till ordentligt. Goood morniiiiing, vad kallt! Sedan hoppar vi fram över ett klapperstensfält hela dagen, tills vi når kaffedalen och sluter in i leden som gick sista stigningen upp till toppen. Snart har vi passerat toppstugan och äter vår lunch, en tunn knäckemacka...magen kurrar ännu mer. Snart ser vi en vit sockertopp resa sig upp från klapperstensfältet och snart har vi hela glaciären framför oss. Sista biten går som en dans, och snart står vi där, på toppen av Sverige och njuter. Annat kan man inte göra denna soliga dag som bjuder oss på otrolig utsikt. "Tänk vad livet är härligt, bara man gör det lite besvärligt", komenterar jag. Hade ju faktiskt kunnat göra någonting annat under min ledighet, slappa hemma till exempel.
Nöjda knatar vi ner till tältet igen, och vrålhungriga får vi så vår middag, strax efter midnatt. Slarvigt nog har jag inte tätat läckan längst fram på mina vandrarskor, något jag straffades för. Redan på väg upp hann mina sockor bli blöta och fötterna blev som russin. Det slet hårt att gå på klapperstensfältet, som lutade kraftigt åt ett håll.

Jag vaknar på fredagsmorgonen, fötterna har svulnat upp och ömmar otroligt mycket. Bara att röra sig i sovsäcken gör ont. Något som jag aldrig tidigare varit med om, inte ens på veckolånga vandringar i svår terräng och med mycket packning. Då har sockarna i och för sig varit torra. Bara att bita i äpplet, ta på sig dubbla socklager och försiktigt pressa ner de uppsvulda fötterna. Varje steg är som att gå på en spikmatta, och jag undrar hur jag ska lyckas vandra de mil vi har kvar tillbaks till stationen. Snart lättar smärtan något, som om vätskan pressats ut från fötterna. Jag kan börja gå mer normalt. Stannar för att pusta och upptäcker att på de få sekunderna jag stod stilla han fötterna svullna igen och det gjorde ont att börja gå. Lösningen var helt enkelt att i rask takt, utan ett enda stopp gå så fort jag kunde raka vägen till stationen. Så jag går, och går och går, hela dagen. Såklart passar jag på att njuita av den otroliga utsikten, sådant får man inte missa, även om det regnar och är kallt, eller om fötterna ömmar.
De sista kilometrarna börjar fötterna säga till igen, nu värre än tidigare och jag får verkligen bita ihop. Väl framme bjuder papa på öl och trerätters middag på restaurangen på Keb. fjällhotell. Lyxigt med sådana faciliteter uppe på fjället! Annat än det trånga tältet och pastan som inte riktigt mättar. Mycket mätta och belåtna stapplar vi oss några hundra meter därifrån och sätter upp tältet.

Sista dagen vaknar jag och noterar att fötterna känns någorlunda normala, tja, eller åtmistonde gångbara. Vilken tur! Packar och knatar iväg, nu ner i björkskogen. Vi beslutar oss för att ta båten över den vicks-blåa sjön, och i andra änden bjuder pappa oss på våffla med hjortronsyllt och kaffe på den lilla serveringen. Sockret och koffeinet får jag och Elsa att hoppa hem de sista sex kilometrarna till bilen.

Nöjda börjar vi så rulla hemåt igen. Stannar och lagar en god middag med triangiaköket, praktiskt, praktiskt! Och gott blev det!

Tja, fotont får jag skylla mig själv för. Men oj, vad vackert det var och tur med vädret, endast en dag med regn. I övrigt kanonväder. Dessutom är jag otroligt imponerad av Elsa, enbart 12 år, bär hela sin packning själv och klättrar upp på Keb med raska steg.
Grymm syrra jag har!
Grymmt stolt storasyster!













Kan man vara annat än överlycklig då man står på Sveriges högsta topp och ser nära 12 % av vår lands yta.

Toppetappen till Keb. avslutades med en vacker vandring i det norrländska midnattsljuset.

Tja, för ett kort tag fick jag för mig att jag skulle bada i den lilla sjön som var täckt till hälften av is. Då vattnet passerat knäna insåg jag att det verkligen var fruktansvärt kallt, och att jag hellre tog på mig tjocktröjan igen.
På väg upp till toppen med inte helt ofarlig vandring på snöfläckar, fick jag erfara.

Ser kaffedalen, där vi ansluter till leden mot toppen.